En dikt om handlingskraft och produktivitet

​

Orkar inte

Orkar inte.

Kan inte, orkar inte.

Orkar inte.

Räcker inte till.

Inte ett jota.

Jag är lat och orkar inte med nånting.

Jag är en arbetsskygg latmask.

Du kan gå och jobba men jag tänker stanna hemma jag.

Du kan ta nya tag, sätta fart, du är en riktig stachanovit.

Men jag tänker stanna hemma jag.

​

Vi är stackare och kommer aldrig igång, låt oss acceptera det. Vi är fattiga i anden och allting som kommer från oss är mindre än värdelöst; låt oss bara acceptera det; vi förkroppsligar den negativa produktiviteten. Fabrikerna står tomma och övergivna och konkursmässiga och det är vårt fel, kommunerna går omkull och det är vårt fel, fascisterna tar hem spelet och det är vårt fel, det händer ingenting och ändå svimmar våra barn av leda och det är vårt fel. Kaffet har tagit slut och det är vårt fel, det är kallt inomhus och det är vårt fel, polarisarna smälter och det är vårt fel.

 

Snart kommer vi igång, säger vi, snart är vi på fötter, men inte riktigt än, vi hade inte tänkt snooza så länge, det är redan mitt på dan redan, låt oss acceptera det, det är eftermiddag, det är kväll, vi knäpper händerna och ber till Gud att det ska vara nåt bra på teve men det finns ju ingen fast programtablå längre. Det är vårt fel.

​

Låt oss acceptera det.

​

Vi gick och släpade benen efter oss, vi tog oss inte ur fläcken, nej, jag menar vi gör en gemensam ansträngning, eniga vi stå och söndriga vi falla. Pigga och raska häver vi oss på tå.

​

Vi vrålar: Ner med ridån, upp med verkstäderna.

Vi vrålar: Upp med hakan, handen på plogen.

Vi vrålar: Ni har inget annat att förlora än de fransiga tröstnapparna. Sen grät vi hela vägen hem.

 

Vi skjuter inte upp till morrondan vad som går att göra idag och vi skjuter inte upp till i övermorrn vad som går att göra imorrn och vi skjuter inte upp till i överöverövermorrn det som går att göra en annan dag och så vidare hela veckan lång, tills året är slut och vi får njuta vårt otium, lovsjunga lättjan, fika, hänga på sociala medier och skriva halvkvädna inlägg tills koffeinsyran sprutar ut genom svettporerna som täppts igen av propagandan.

​

Låt oss acceptera det. Oföretagsamheten är vårt bidrag till evigheten. Sysslolösheten är vårt bidrag till samhället. Vi tänker bli det första folk som lyckas med att inte åstadkomma nånting alls under livstiden, såvida det inte visar sig att vi inte orkar, när allt kommer omkring, att vi inte orkar, såvida vi inte skjuter upp sysslolösheten och inte orkar, eftersom det ter sig svårare än det verkade till en början, inte värt ansträngningen, kanske vi helt enkelt sätter på fika och tar oss en bit bara därför att vi inte orkar med detta längre.Vi som skulle börja träna går fortfarande omkring i pyjamas, lägger fortfarande på hullet, när de muskelstinna sopåkarna kommer och hämtar de återvinningsbara soporna. Vi klarar inte av att låta bli, vi bara måste ta i med hårdhandskarna, ställer oss upp och skränar så högt vi förmår från fönstret:

​

VI SITTER OCH ÄTER, ERA JÄVLA FITTOR! VI STEG UPP KLOCKAN SJU OCH HAR GNOTT PÅ SEN DESS! VI KAN VÄL FÅ ÄTA IFRED PRECIS SOM ALLA ANDRA, SMÖRBAJSKORVAR, DUSCHBAGGAR OCH SLASHASINGAR! VI ÄR INGA STACKARE, VI ÄR KONSTNÄRER!

​

Imorrn, säger den late.

Imorrn, säger han, och idag, och kanske för länge sen, säger den late.

Kanske på tisdag, om inte det är imorrn, imorrn är jag upptagen, säger den late.

Nästa vecka, i evigheten och aldrig, säger den late.

Jag är inte arbetsskygg, säger den late.

Jag är idealist. Jag är revolutionär, säger den late.

Jag tänker: låt kapitalismen falla på eget grepp, säger den late, gäspar och kliar sig på pungen eller fittan beroende på, hur som helst i underkläderna, tar en ny tallrik cornflakes och stoppar ner ansiktet i avgrunden.

Det kliar, säger den late utan att titta upp.

Är det kanske förbjudet att klia sig i det här samhället? säger den late.

Är det omöjligt att göra så att ni blir nöjda? säger den late.

Är klockan inte redan? säger den late.

Klockan inte redan morron? säger en annan som är lika lat.

Klockan redan nånting. Aktualiserad eller förverkligad, säger den förste.

Jag fattar inte vad du menar, säger den andre.

Spelar ingen roll, säger den förste. Låt inte det här rubba

din sinnesro.

Nej, säger den andre. Nej, nej. Det ska jag inte.

Tack, säger den förste.

​

Och så vidare och så vidare.

​

Översättning: John  Swedenmark